Min vardag

Efter en smärtfylld fredagsnatt tyckte sambon att vi borde åka in till akuten och kolla upp knät, sagt och gjort. Vi anlände vid 10.30, blev osäkra på om vi skulle gå till akuten eller jourcentralen men vi klev in på akuten. Ingen kö alls fick nästan gå in direkt, efter inskrivning och bandmärkning så fick jag gå till ett rum. Nu började den långa väntan, klockan hann bli 12.45 innan läkarn ens kom. Han klämde och kände, han sa att en sån här skada kan ta upp till ett år, han hade själv skadat sitt knä när hade ramlat ner i nåt hål. Det var bara att kämpa på. Jag skulle linda benet påstod han, vilket jag ställer mig frågande till. Han hade bättre tabletter att skriva ut än vanliga värktabletter. Men vi skulle röntga knät först, han tyckte sig känna lite svullnad under knäskålen. Nu skulle jag vänta så skulle de hämta mig. Efter en stund kom de med rullstol men jag föredrog att gå med kryckorna och då fick jag gå själv, de släppte in mig i hissen bara. Upp till röntgen, ingen som väntade så jag fick komma in direkt. Sen skulle det röntgas från alla håll och kanter, var väl inte jätteskönt kan jag ju säga. Halta tillbaks ut till den trånga klädhytten och försöka få på byxor och skor igen. Nu skulle jag sitta i deras väntrum tills jag fick klartecken att gå ner så då fick jag sitta och kolla på tecknad film. När jag skulle ner så sa hon åt mig att jag skulle säga till att jag kommit tillbaks för det hade hänt att de glömt bort folk, så det var jag noga med. Man blir lite vilsen när man kommer ner så där så jag frågade om jag gick åt rätt håll för att komma tillbaks till mitt rum, då fick jag svaret att det inte var säkert att rummet var ledigt längre. Nähä men det var det tydligen så tillbaks in i väntans land. Jag såg att läkaren hade glömt kvar min journal på rummet så jag la den på sängen. Kändes väl så där då personnummer och allt står i pappren. Sen började jag med mitt travande igen för sitta var inte skönt, grindarna skar in på baksidan av knä/lår. Efter en stunds väntan kom en ny läkare, hon sa att hon letade efter min journal och att det var ett mysterium. Jag hjälpte henne lösa den gåtan. Röntgen visade inga skelettskador vilket var skönt. Men vanlig röntgen visar just bara det så hon skulle remittera mig till ortopeden så att jag får en magnetröntgen för hon tyckte 10 dagar var lång tid. Hon skulle också sjukskriva mig. Så nu skulle jag vänta igen. Stackars sambon började bli less på väntan i väntrummet, han hade läst varje tidning som fanns. Efter säkert 30-40 minuter kom hon tillbaks, utskriften hade krånglat. Det hade blivit lite fel också hon hade skickat intyget direkt till FK de ska tydligen fråga patienten först men det funkar för mig, då slipper jag styra med det. Så efter 3,5 timma släpptes jag ut i friheten igen. Det var ett par gånger som jag tänkte, nä nu skiter jag i det här, jag bara går. Det var superlugnt och få patienter, det var mest prat om renoveringar de skulle göra hemma. Men jag har ju inte hela insynen, de hade säkert fullt upp. Sambon hade gett upp och gått ut och satt sig i bilen. 

Nu begav vi oss till Maxi och Apoteket för att blanda Panodil och Ipren är tydligen det bästa. 

Hungrig, kissnödig och öm i knät var jag lycklig när jag äntligen fick komma hem. Fick bli en tacokväll, det är alltid smidigt. Natten mellan lördag och söndag har jag kunnat sova hyggligt smärtfri, hur gött är inte det. 

Sambon hade gått upp tidigt och satt på en tvätt så den var lagom att hänga ut när vi vaknade igen. Strax efter lunch åkte vi mot Öna. Vädrets makter var väl bara med oss lite halvt. Det haglade, blåste, snöade, solen sken och så där växlade det. Kallt som fan emellanåt. Vi utforskade omgivningen lite mer och hitta vandringsleder som vi ska utforska så fort jag blir bra i mitt knä.